I mördarsnigelns spår … mord i sinnet …och sniglarnas hämnd Vill påpeka att texten innehåller våldsamma, ja rent äckliga inslag. Känsliga läsare varnas. Vi flyttade till vårt hus i december 1997 och vår första sommar var följaktligen sommaren 1998. En regning sommar kan tilläggas. Påtade en del i trädgården. Det fanns inte så många anlagda rabatter. Vi tog bort en massa vildvuxna buskar och fällde den till hälften döda rönnen på framsidan av huset. Några sniglar gick inte att skymta. Åren gick … rabatterna och blommorna blev fler och fler och så en dag i början av 2000-talet så såg jag en röd snigel. Det kan väl inte vara … nej det kan det nog inte tänkte jag och tog snigeln och kastade ut den i skogen. Efter ett par dagar hittade jag lite fler sniglar. Fortfarande så tog mitt djurälskade sinne över och de fick en ny fristad ute i skogen. Så småningom insåg jag att det här var nog faktiskt mördarsniglar för nu började de bli sådär 20 – 30 till antalet. Jag insåg också att de måste avlivas då en enda snigel kunde ge upphov till massor av nya. Den första snigeln jag kastade upp i skogen kanske hade producerat 400 nya. Och nu såg jag närmare 30 st. 30 x 400 = 12000. Tanken svindlade. Något måste göras. Men hur skulle jag kunna döda sniglar? Jag som till min mammas stora förtret som barn räddade svartmyrorna som invaderade vårt kök. Jag började läsa om olika metoder. Ölfällor, salt, plastpåse i frysen, ituklippning mm. Den ena metoden värre än den andra. Så småningom kom jag fram till att klippning var det mest humana. Men jag klarade bara inte av att göra det själv. Jag fick leja en mördare. Valet föll på min sambo som motvilligt tog sig an uppgiften. Men 2004 … när jag gick en runda i trädgården och såg den totala förödelsen, då började jag få mord i sinnet. Jag grabbade kantklipparen gick resolut fram till min första snigel och klipp … den dog med inälvorna vällande ut över jorden. Jag trodde jag skulle må illa men det gjorde jag inte. Jag hade genomgått en förvandling från blödig räddare av svartmyror till kallblodig snigelmördare. Kantklipparen var som skapt till mordvapen, den låg perfekt i handen och klippet var snabbt och koncist. Kände mig nästan som Anita Sissorhands. Sedan dess har många 1000 sniglar fallit offer för min kantklippare. Men jag är väldigt noga med hur jag dödar dem. Snittet måste falla precis bakom huvudet. Det måste gå snabbt. Då vet jag att de inte vet vad det var som hände, förrän det hänt och inte då heller för den delen. Jag har också prövat snigelgiftet ”Snigelfritt” men jag tycker att klippningsmetoden ändå är den bästa. Dels så är giftet dyrt och dels så är jag emot gifter. Visserligen sägs det att sniglarna inte dör en plågsam död utan mest somnar in då giftet ger en mätthetskänsla men … vet man verkligen det? Och kan man verkligen vara säker på att inte andra djur tar skada, daggmaskar och fågelungar t.ex. Men avslutningsvis måste jag också berätta om den mest bisarra avlivningsmetod av mördarsniglar som jag helt ofrivilligt (och även ovetande) ägnat mig åt. Jag älskar ju att fotografera och jag älskar att fånga speciella ljustillfällen. En kväll i juni 2007 var just ett sådant tillfälle. En okänd växt som är väldigt vacker när den knoppas växer vid häcken mellan oss och grannen. Häcken är tät men släpper igenom stråk av guldigt ljus. Med ens såg jag att ljuset var perfekt. Här skulle det kunna bli perfekta bilder. Sagt och gjort, jag slängde mig raklång i gräset med kameran riktad mot blomknopparna och ljuset. Jag låg säkert där i 20 minuter och fångade bild efter bild. Så försvann ljuset och det var dags att gå in och ladda bilderna för att se resultatet. När jag reste mig upp trodde jag först att jag legat i hundskit men insåg att det kunde ju inte vara möjligt då vi inte har någon hund. Jag var totalt nerkletad på tröjan och byxorna och jag talar om totalt. Det var bara en enda kletig brun sörja. Jag tittade ner på marken och såg resterna efter ca 5 mördarsniglar. Jag överdriver inte om jag säger att jag i det ögonblicket kände att jag skulle dö. Det var något grymt äckligt. Jag rusade in och slet av mig kläderna, försökte få bort det värsta innan jag slängde in allt i tvättmaskinen. Därefter stod jag säkert 10 minuter i duschen och tvålade in mig gång efter gång. En mycket obehaglig upplevelse var det och jag kunde inte låta bli att fundera på om det var sniglarnas hämnd på Anita Sissorhands. Nåja … bilderna blev ändå lyckade, här är en av dem …