Onsdag den 24  mars 2004 ... avresedagen


Avresedag ... vilken känsla! Planet skulle inte gå förrän
15:15 från Arlanda och eftersom det var "vanlig" vardag så 
åkte jag till jobbet för att jobba några timmar. Men... 
arbetslusten ville inte riktigt infinna sig och vi bestämde
oss för att ta tåget som gick 11:12 från Södertälje Syd. 
Tåget kom precis i tid och vi var på Arlanda redan strax 
efter klockan 12.

Vi kunde ta det riktigt lugnt. Vi började med att växla 
pengar. Euro, för vi skulle ju till ett "Euroland". 

På Arlanda var det tyst och lugnt. Nästan inget folk alls. 
Vid vår incheckningsdisk var allt nedsläckt och mörkt och 
vi förstod då att vi var ovanligt tidiga. Vi bestämde
oss därför att gå och äta lunch eftersom vi inte hunnit 
det på jobbet innan vi åkte. Det var så härligt att ha så 
där gott om tid på sig, kunna sitta där i lugn och ro och 
äta en god lunch med ett glas vin till. Det kändes lite 
härligt pirrigt i magen. 

Semestern hade börjat ...

Planet lyfte i tid. Det kändes som resan gick väldigt fort 
och klockan 18:15 sänkte vi oss tillsammans med skymningen 
över den eviga staden ... Rom.

Bussresan till hotellet tog ungefär 1 timme och 3 kvart. 
På vägen dit såg jag hur palmerna vajade kraftigt i vinden 
och stundtals piskade regnet mot rutan. Det var skönt att 
komma fram till hotellet. Jag hann precis packa upp och blaska 
av mig lite innan det var dags för middag. Vi satt inte speciellt 
länge denna kväll. Vi var alla trötta efter resan och så skulle 
vi starta vår färd till Capri redan klockan 6:45 morgonen efter.

Torsdagen den 25  mars 2004 ... Capri

Jag vaknade till fågelsång 05:30. Låg och mornade mig lite 
i sängen innan det var dags att gå upp och göra sig i ordning 
och gå ner till frukosten.

Jag hade tänkt äta en rejäl frukost eftersom vi hade en lång 
dag framför oss men hotellet tyckte vi skulle ha en typisk 
italiensk frukost, d.v.s. nästan ingen alls, så det blev kaffe 
med något skorpliknande bröd med marmelad. Men det gällde 
att se det positiva i det hela, nu kunde vi ju verkligen satsa 
på en riktigt god lunch.

Bussresan till Neapel tog nästan två timmar. Jag fascinerades 
av det dramatiska molnsceneriet över bergen som fortfarande 
hade snö på topparna ...

 
Men det dröjde inte länge förrän vädret "vände" från grått 
till blått (som det alltid har en tendens att göra på våra 
trädgårdsresor). Och plötsligt hördes glada utrop från bussen. 
Och inte var det konstigt när vägarna kantades av gröna fält 
och skyar i rosa och vitt från blommande fruktträd ...

 
När vi kom fram till Neapel fick vi gå ombord på en båt som 
skulle ta oss till Capri. Den var inte så stor men den gick 
snabbt och det var ganska gungigt. Att försöka gå på toaletten 
var ett äventyr i sig.

Efter en halvtimme "landande" vi i varje fall vid Marina Grande. 
Nu utbröt det stora kaoset. Vi fick en halvtimme vid hamnen 
innan vi skulle bussas upp till staden Capri. Vi kryssade mellan 
bilar och bussar och lyckades inhandla varsin utsökt god äkta 
italiensk glass.

Orsaken till att det var extra kaotiskt denna dag berodde på 
flera saker. Linbanan som normalt slussar folk upp till staden 
Capri var stängd. Också "Blå Grottan" var stängd vilket gjorde 
att alla som var där skulle upp till Capri. Dessutom var det
många skolklasser där. 

Nåväl, så småningom fick också vi en buss och vi åkte på smala 
vägar upp till Capri stad. Där strosade vi en stund innan vi gick 
vidare till Augustus Trädgårdar. Området är inte speciellt stort, 
men det är en skön oas med en härlig utsikt över havet ...

  
Och papegojblommorna (Strelitzia reginae) stod där så 
gula och stolta ...

  
Och härligt var det att vandra under träden på de 
stenlagda gångarna och njuta av den sköna vårvärmen ...

  
Efter ett välbehövligt toalettbesök var det dags att 
via buss ta sig vidare ännu högre upp ... nämligen till 
Anacapri. Och nu var det också dags för lunch. Servitrisen 
rekomenderade ravioli och den var verkligen god. Jag njöt 
av varje tugga.

När vi ätit klart var det dags att ta en kort promenad till 
"Villa San Michele". På vägen dit fick vi smaka en iskall 
Limoncello. Den var så god så jag köpte en liten flaska med 
mig hem.

Axel Munthes "Villa San Michele" var intressant att se och 
i den lilla trädgården blommade bland annat magnolior och 
kamelior. Utsikten var hänförande ...

  
... och långt borta skymtade Vesuvius

 
Visst är det fint med stenlagda gångar och små "sittoaser" ...

 
Och tänk att en gammal terrakotta-kruka kan vara så ljuvlig ...

 
Efter en lång dag på Capri var det skönt att sätta sig på 
bussen och åka hem till  hotellet. Vi tvättade av oss och 
gick därefter för att äta middag. Som vanligt hade vi 
jättetrevligt. Och trots att frukosten varit minimal, det 
varit kaotiskt på Capri och det var circa 60 skolbarn i 
åldern 6-10 år som åt samtidigt med oss (och därför höjde 
ljudnivån med ganska många decibel) så var alla glada och 
skämtade om det hela. 

Jag vet inte vad det beror på men det verkar vara så att vi 
blomsterälskande människor av naturen verkar vara glada, 
harmoniska och positiva av oss. Och ... man behöver inte 
ha egen trädgård hemma, man kan njuta av detta ljuvliga ändå. 
Färger, dofter och naturens kompositioner ger åtminstone mig 
en härlig lyckokänsla.

Efter middagen var det dags att dra sig tillbaka. Jag tog en 
härlig dusch och kröp ner mellan de svala sköna lakanen redo 
för att skriva ner dagens händelser i dagboken. Jag längtade 
redan till nästa dag då vi skulle besöka två underbara trädgårdar, 
bland annat Ninfa som jag länge längtat efter att få besöka.