Tisdag den 15 april 2003 ...

Som vanligt hade jag sovit jättebra. Och som vanligt smakade frukosten ljuvligt. Idag
skulle vi åka till Cornwall och titta på "The Eden Project" och "The Lost Garden
of Heligan". Vädret var strålande. Solen sken från en klarblå himmel. På förmiddagen
kom vi till "Eden". Det såg ut som jättestora golfbollar eller något sådant. Det är
naturligtvis ett fantastiskt projekt. Att ha växter från alla klimatzoner i hela världen.

Vi besökte den tropiska zonen. Jag överdriver inte om jag säger att det var varmt där ...
Pust! Det var säkert över 30 grader och mycket hög luftfuktighet. Vi hade en jättetrevlig
och kunnig guide som inte verkade vara påverkad av värmen alls. 

Det var naturligtvis roligt att ha varit där men jag måste nog säga att jag hellre går
och strosar i sakta mak i en "utomhusträdgård".

Vi åt varsin smörgås till lunch och den var ruggig. Det var ost på den men under den
var det något mörkt som liknade tjära eller olja. Vet inte vad det var men det smakade urk!
Det ska jag verkligen se till att undvika nästa gång jag är i England.

Två bilder har jag från Eden (orkade inte ta så många, dels beroende på värmen och sedan
var det så enormt mycket folk där).


                                      ... Så här såg det i varje fall ut utifrån ...                     

 
... och detta kort är innifrån den tropiska avdelningen ...

 The Lost Garden of Heligan ...
 
... var nästa projekt vi besökte denna dag. Jag kallar det för projekt för det är det
verkligen. Det är samme man, Tim Smit, som ligger bakom The Eden Project som också är 
initiativtagare till The Lost Gardens of Heligan.

Vi hade en mycket trevlig guide som heter John som berättade för oss om trädgården.
Han berättade att dom fått hugga sig in med machete första gången dom kom dit. Jag kom
att tänka på sagan om Törnrosa där rosorna i 100 år växte upp över slottet så prinsen 
fick hugga sig in innan han till slut hittade sin prinsessa. 

Det var väl ingen prinsessa som väntade vid Heligan men det var nog värt att hugga sig
in ändå. Tänk bara i grönsakslandet. Där hade dom hittat etiketter i jorden som talade 
om vad som vuxit där. Dom letade då efter frön där etiketterna låg och lyckades på så
sätt att odla samma grönsaker som dom gjorde för 100 år sedan. 


                                ... Man förstod också att trädgården var gammal 
                                    för rhododendronbuskarna var enorma ...

 
... och grindar har jag alltid fascinerats av, man vet
    ju aldrig vad som väntar där innanför ...

 
... det spelar ingen roll om det är en tjusig järngrind
    som på förra bilden eller en enkel trägrind ...

 
... kamelia igen, men visst är den vacker mot
    den mossbelupna stammen  ...

 
... och tänk ändå vad det är vackert med krukor
    fyllda med prunkande blommor ...

 
... vilken tur att dom lät den här trädstammen vara kvar ...

 
... de blå blommorna som skymtar är nya zeeländsk förgätmigej ...

 
... och här syns den på nära håll. Är den inte vacker? ...

 
Ja Heligan var härlig att gå och strosa i men till slut var det dags att åka tillbaka
till hotellet (fast vi hann med lite Cream Tea först).

Som vanligt hade vi en lyckad middag på kvällen tillsammans med alla andra trädgårds-
fantaster och som vanligt var man jättetrött och somnade som en stock.